Pensionera Freud!

Häromdagen var jag på väg i bil till Öland och lyssnade på Katarina Hahrs intervjuprogram i P1 där hon intervjuade konstnären och författaren Carl Johan de Geer. För er som inte känner till honom så var han en av upphovsmännen bakom barnprogrammet ”Tårtan” i SVT. Hatat och utskällt av dåtidens smakdomare och recensenter men senare älskat och kultförklarat av kommande generationer. Carl Johan var också en av portalfigurerna i konstlivet i Sverige på 60 – och 70- talen.

När jag lyssnade till Carl Johan de Geers berättelse om sitt liv, hans känslomässigt torftiga uppväxt i en ekonomiskt priviligierad diplomatfamilj, ett liv där han uppfostrades av barnsköterskor i blå uniform, ständigt på resa, ständigt i uppbrott, ständigt otrygg, slogs jag av hans ”fighting spirit”. Trots intervjuarens, stundom hårda press, lyckades de Geer alltid landa på fötterna och undvika att ”veckla ut sig själv” för oss. Det var raffinerat gjort och jag respekterar honom för hans ovilja att ”tala ut”, det finns alltför många som lättvindligt gör det. De Geer ogillar att tala om känslor och om terapisessioner i dessa ändlösa Freudianska korridorer som vi som är födda efter 1960 förskansat oss bakom. Han vet att när man kommer till korridorens ände finns där bara en dörr och den leder till ännu en Freudiansk korridor… Han ser inget värde i ältandet, han ser sin egen skaparlust som den frizon där han får känna sig lycklig. Likt en katt med nio liv har han bara ett mantra som hållit hans näsa över vattenytan under en stundom gräslig uppväxt, nämligen: projekten.

De Geer vill i intervjun helst tala om sitt arbete. Arbetet, han talar lustfyllt om kaffet och rostbrödet med ost om morgonen, ideérna, projekten, rutinerna, framåtdrivet och kämparandan är det som hållit ångesten i schack och honom själv vid liv och på gott humör. Han kliver upp om morgonen, glad i hågen för att få arbeta ännu en dag, trots hög ålder, med skulpturer, böcker, manus, ideér, pjäser och annat och jag slås av hur enkelt allt kan vara, samtidigt som det finns en komplicerad och vanvettigt avgrundsdjupt sorglig barndom bakom. De Geer är en överlevare. Han har lärt sig strategier för att hantera demoner som dyker upp. Han har lärt sig att njuta av livet trots att det inte började så bra. Det är så vi alla borde leva, tänker jag samtidigt som jag tutar och svär åt en vinglande cyklist. Det är så vi borde tackla våra svårigheter. Skit i terapisoffan! Gör det som känns kul! Gå upp varje dag och gör det du verkligen vill göra! Lättare sagt än gjort säger du? Kanske. Kanske inte så svårt heller om vi verkligen ger oss fan på det? Carl Johan de Geer har gjort ett val. Han har valt sådant som gör honom glad och gett blanka fan i resten. Svårare än så behöver det inte vara.

//Henrik

 

Scroll to top